Upplevelsen var utvecklande. Och samtliga i den unga besättningen säger att de vill göra om det nästa år.

– Det var jobbigt, inte fysiskt så mycket, men man slits långsamt när man får sova så lite, säger Josefin Löwing, 19.

– Dimman var lite obehaglig. Man såg inte 20 meter, och rätt som det var kom ett jättefartyg ut ur dimman väldigt nära, säger Sebastian Gransäter, 20.

Men dimman utnyttjade också besättningen till att skoja lite med de andra båtarna.

– Vi spelade musiken från ”hajen” på stereon och så gled vi upp bakom andra båtar i dimman, de såg ganska förvånade ut, berättar Calle Jr Johansson, 18.

Hela besättningen är nöjd med sin insats, men menar att de nästa år ska vara bättre förberedda.

– En erfarenhet vi gjorde är att man måste gå igenom båten mycket noggrannare än vad vi gjorde före start, säger Fredrik Gustafson, 20.

Det betydde att båten startade utan el, toaletten fungerade inte på hela seglingen, inte heller VHF-enheten och livflotten mätte inte in.

– Vi är alla jolleseglare, havskappsegling är något annat, och där är förberedelsen ännu viktigare, det har jag lärt mig. Nästa år ska vi träna mer tillsammans, det kommer att ge resultat, säger Lukas Blom, 20.

Vad de alla tycket de gjorde bra, och kanske bättre än flera av de andra besättningarna var att de aldrig slutade segla.

– Som jolleseglar trimmar du hela tiden, det gjorde vi nu också, och det betalade sig till slut. Skillnaden är stor, särskilt när det är dålig vind, säger Oliver Hanes, 16.

 Oliver skulle egentligen vara båtens skeppare, men fick det inte på grund av att han är för ung.

En annan sak de under hela seglingen jobbade hårt med var att flytta om segel och annat löst till lovartsidan.

– Inte ett kilo låg på fel sida. Jag var en diktator. Men det är ett enkelt sätt att öka båtfarten lite, och lite under 350 distans kan bli mycket, säger Sebastian Gransäter.

Harriet seglade in som tolva i klassen SRS Bravo.